1.1 Tålamod
Benhinneinflammation är löparens sämsta vän. Eller åtminstonne en av dem sämsta.
Olyckligtvis har jag viss erfarenhet av denna åkomma, och den tenderar att göra sig
påmind lite då och då. När det är som värst kan det kännas som att springa med
fängelsebojor runt fötterna och en sandsäck hängande över axlarna, samtidigt som
någon drar med en skrikande tandläkarborr längs innersidorna av skenbenen! Hamnar
man väl där så måste man vara mycket mer egosadistiskt lagd än jag för att uppleva
"passionen" i löpningen.
Jag säger nu tydligt och klart så att alla hör! Spring för fan inte för långt på asfalt om
du är ouppvärmd, otränad och väger 10% mer än dina ben är vana vid. Spring helst
inte på asfalt alls till en början!
Ta dig tid att ta dig till ett skogsparti, en gränplan eller en öken. Njut av den naturliga
dämpningen i underlaget där du tar fram. Passa på att lukta på en blomma eller en häst.
Klappa en nyfiken sork som tittat upp ur det gröna och kanske undrar vad du är för en
filur. Slå dig själv för bröstet! Detta är en investering för din framtida löpning! - HÖR DU DET,
JOHAN?
- Ja, jag hör. Jag ska skärpa mig.
- Bra! För annars går det åt helvete. Du vet hur det blev sist.
- Jo...
- Du fick lägga ner i ÅR!
- Men sen gjorde jag ju "comeback"!
- Tack vare att du?
- Tog det lugnt i början.
- Och i höst ska du?
- Sänka personbästa på halvmaran med 8 minuter och 10 sekunder.
- Minst!
- I Minsk?
- Nej! MINST!
- Aha, okej. Så det är fortfarande Malmös halvmara som gäller.
- Jepp.
- Cool.
Långdistanslöpning för den ovane är kanske till en början inte särskillt långt. Ett par
kilometer för någon. En halvmil för en annan. Den regelmässiga gränsen för långdistans
går vid just 5000 m, men sen finns det ultramaraton som sträcker sig över 16 mil! I tuff
terräng desutom. Fy. Fan.
Jag tror att man ska passa sig för att pressa sig för hårt i början. Tänka långsiktigt. Ha
en plan. Ett mål. Öka långsamt. Lyssna på kroppen. Vila! Öka lite till. Pö om pö.
Man blir bättre.
Promise.
Dagens pass blev åtta kilometer på ca 42 minuter. 5:20 per kilometer, vilket för mig är ganska
lugn takt. Tandläkarborren surrade kusligt nära smärtpunkterna i början. Trots att jag tagit mig
till Pålsjö skog. Jag tror att det beror på tidigare träningar (förra veckan) och att jag väger mer
nu än jag är van vid att springa med. Och att jag inte värmt upp innan. Note to self: värm upp innan.
I morgon blir det styrka.
Pain is inevitable. Suffering is optional.
- Ha gott tålamod.
- Ha bra skor. (Jag vet, man kan ifrågasätta om detta verkligen är ett karaktärsdrag. Men låt mig återkomma till detta senare i min blogg. (Ej nödvändigtvis just idag!))
- Vara en idiot.
- Vara en helt vanlig självplågare alt. någon gång i livet velat leva "fakirdrömmen".
- Ha saker man är förbannad på (i smyg) vars energi man kan bränna av i löpspåret när orken börjar tryta.
- Gilla långa skogspromenader. Framförallt andras.
- Vara en "lone ranger".
- Ha rytmen i blodet.
- Vara medveten och mån om tarmfloran och dess inverkan på det allmänna välmåendet.
- Älska smaken/doften/svidandet av svett.
Jag startar nu denna blogg för att öppet berätta om min löpning för andra idioter som vill läsa. Ja, man kan se det som ett beroende, en åkomma, men jag välkomnar det varmt i min famn, ty en del av mig skriker efter plåga.
Jag vet att det kommer att göra ont, men lidandets dörr skall jag behålla låst.
